Det är lite tråkigt att jag alltid har rätt. Det som andra kallar för pessimism kallar jag för realism och nog fan stämmer det nästan alltid. Jag önskar jag vore en mer positiv människa på många sätt och vis, men jag har lite svårt att hoppas på saker när jag bara vet om hur det kommer gå. Jag har dock inte alltid varit sån kan jag säga, innan var jag den där överdrivet positiva människan som alltid trodde på förbättring. Sen såg jag verkligheten och vad folk faktiskt tycker om mig.
Jag saknar för övrigt vissa människor så mycket. Som påstått att vi varit vänner, att jag betytt för dom och att de var rädda att förlora mig eller något i den stilen. Sen fick dom roligare människor, flickvän, vänner som kom tillbaka eller liknande. Då dög man inte längre. Det är lite så det brukar vara och lite därför jag inte litar på människor. Frågan är bara om det är dom eller mig som det är fel på.
Nu ska Daniel som jag skrev igår åka iväg till Hässleholm. Jag tror att det kommer bli jobbigt men ändå pepp på många sätt. Skriver när jag kommer hem lite kortfattat vad vi hittat på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar